Författaren Willy Kyrklund har avlidit vid en ålder av 88 år. Med en relativt sparsmakad produktion hör han ändå till de största. Hans språk och texter har prisats flera gånger, det första, Svenska Dagbladets litteraturpris, tilldelades han 1951 och det senaste, Svenska akademins nordiska pris, fick han 2001. För Willy Kyrklund är en speciell och egensinnig röst bland nutida svenska författare. Han har kallats för ”en av de svenska 1900-talslitteraturens främsta språkvirtuoser” och Dagens Nyheters litteraturkritiker Jonas Thente skrev direkt efter författarens bortgång att ”Kyrklund fortfarande är den störste svenskspråkige författaren”.

Kyrklund föddes i Helsingfors, Finland 1921 men flyttade till Sverige i slutet av 1930-talet och studerade språk och matematik. I sitt författarskap var Kyrklund präglad av modernismen, med ett experimenterade med språket och dess symbolik. Genombrottet kom med romanen
Solange 1951, en berättelse om en ung kvinnas längtan efter det riktiga livet i ett inrutat vardagsliv. Kyrklunds texter kan ibland kännas svåra och ogenomträngliga, trots sitt lilla format. Men det är texter som väcker liv i språket och självklart läsarens eftertanke och reflektion. Willy Kyrklund krävde helt enkelt något av läsaren.
"Hon gick fram till fönstret och blickade ut över Lidingön. Alltid Lidingön. Alltid Dianavägen. Naturligtvis var det komiskt att man råkade bli boende kvar här, i det gamla huset. Mänskligt sett hade man bort ha en million gånger fler chanser att hamna på något annat ställe. Men någon måste ju få den millionte chansen och bli kvar. Kvar i Kopplet." (Ur
Solange)
Text: Jonas Stål