Oxelösund bibliotek

I början av augusti dog Torbjörn Abelli utav sviterna av en borreliainfektion 65 år gammal. Abelli var basist och stommen i bandet Träd, gräs och stenar sedan starten 1967. Alla rörelser, rytmer och harmonier som Sveriges mest experimentella rockband spelade svävade runt Torbjörns bas likt jorden runt solen. För var det något som Abelli behärskade så var det rytmens kontinuitet och upprepningens svåra konst.

För över tio år sedan, när jag var strax över tjugo, förälskade jag mig i Träd, gräs och stenar. De hade något jag aldrig förut hade stött på, det var vad jag i dag skulle vilja benämna som frihetens musik. En gungande improviserad rock med rötterna från rockband som Rolling Stones, minimalistisk musik som Terry Riley och svensk folkmusik framförd av bortglömda virtuoser. Så här beskrev Torbjörn bandets musik och strävanden i en konvoluttext 2000:

” Vad ville vi åstadkomma? Vad skulle vår musik göra med lyssnarna eller snarare deltagarna? En outtalad avsikt är, att musiken ska beskriva sammanhang, samspel och organiskt växande, gestalta en världsbild - motsatsen till fragmentisering, soloprestationer och intellektuell konstruktion. Världen är en kropp, en helhet av okränkbara delar. Den minimalistiska upprepningen med små förändringar associerar till långsamt växande, till cykliska skeenden, till kretslopp, andning, puls, liv, rörelse, maskin.”

Träd, Gräs och Stenar live Kolingsborg, Stockholm 2002.
Från vänster till höger: Torbjörn Abelli, Thomas Mera Gartz och Jakob Sjöholm.
Foto: Mikael Högström

Under en ganska intensiv period såg jag varje konsert och ville givetvis höra allt och lite till som de hade spelat in under deras redan då över trettio år tillsammans. Men det var precis innan allt började finnas tillgängligt på nätet och det var inte aktuellt då med någon nyutgivning på cd. Vinylskivorna var alldeles för dyra och kostade ofta upp emot tusenlappen. Så jag tog kontakt med Torbjörn. Jag minns att jag hängde en påse med kassettband på familjen Abellis dörrhantag då ingen var hemma. Lite senare hade Torbjörn spelat in flera kassetter till mig med bandets musik och jag gick nervöst och hämtade dem där han då gick en datakurs i centrala Stockholm. Hans hjälpsamma och vänliga natur gav mig möjligheten att få upptäcka ett av svensk musikhistorias märkligaste och mest fantastiska band. Idag, över tio år senare, är bandet fortfarande ett av de jag uppskattar allra mest.

Pärson Sound, Stockholm 1968. Från vänster till höger: Torbjörn Abelli,
Arne Ericsson, Bo Anders Persson, Thomas mera Gartz och Thomas Tidholm.

Steget mellan band och publik har aldrig varit långt för Träd, gräs och stenar. De har genom åren ofta beblandat sig med publiken och det finns förevigat på flera av deras skivor. De bildades 1967 som Pärson Sound som blev International Harvester och senare Harvester, innan namnet tillslut landade på Träd, gräs och stenar 1969. Så sent som i maj i år kom deras senaste skiva Hemlösa katter, deras åttonde. Bandmedlemmarna har varit många och kommit och gått under åren med bland annat Bo Anders Persson, Thomas Mera Gartz, Jakob Sjöholm, Torbjörn Abelli , Thomas Tidholm, Urban Yman och Arne Ericsson. Träd, gräs och stenar lyckades med den svåra konsten att resa genom generationer, att som signaturen Pålle beskriver sin relation till bandet på gruppens hemsida: ”Från skivspelaren i skolans meditationsrum i början på 70-talet till dagens ipod”.

Träd, gräs och stenar var radikala gröna vågare och ett alternativ till den stelbenta partivänstern under 1970-talet och för det blev de ofta kallade för flum. I musiken fanns en röst om ett annat samhälle och låtarna som ofta kunde vara upp till en halvtimme långa krävde publikens tid och engagemang. På många vis var Träd, gräs och stenar pionjärer, de banade ny mark och de slutade aldrig att förundras över vad musiken kunde ta för vägar. Lusten till att utvecklas och upptäcka okänd mark är just orsaken till deras ständiga aktualitet. För hade Hemlösa katter försökt kopiera det som var för 40 år sedan hade inte skivan varit så pass intressant som den är. Min favoritskiva är när de gick under namnet Harvester och släppte skivan Hemåt 1969. Första gången som jag hördeKristallen den fina, skivans andra spår, trodde jag nästan att jag skulle explodera av lycka. Kan man göra så här?

Självklart, det är just det som är så genialt!

De kvarvarande medlemmarna ska fortsätta spela med Träd, gräs och stenar. Tack för allt Torbjörn!

Träd, Gräs och Stenar utanför handelsboden i Backa vid Norra Klarälvsdalen
september 1971. Från höger till vänster: Jakob Sjöholm, Arne Ericsson,
Thomas Mera gartz, Bo Anders Persson och Torbjörn Abelli.
Foto: Jonas Wikander

Text: Jonas Stål
Kollage: Består av Torbjörn Abelli, Träd; Gräs och Stenar live i Köpenhamn 1971 (foto: Morten Kjærgaard))och skivomslaget till skivan Hemåt målad av Thomas Mera Gartz. Ihoppysslat av Jonas.