Joar Tiberg är författare och uppvuxen i Oxelösund. Just nu är han aktuell med två barnböcker "Vad säger fågeln?" och "Månen blev rädd" (nominerad till litteraturpriset Slangbellan) samt diktsamlingen "Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret". I "Månen blev rädd" möter vi en måne som känner sig trött, ledsen och otillräcklig. Det är en bilderbok som talar om att det är ok att vara ledsen och att saker och ting kan vara bra i alla fall, vackert illustrerad av Anna Höglund. En bok som säkert leder till samtal och funderingar från både barn och vuxen. I "Vad säger fågeln?" är stämningen en annan. Här består bokens text av fågelläten, en fantastisk bok att för första gången komma nära fågellivet med, i sällskap med de färgglada bilderna av Anna Bengtsson. Joar Tiberg skriver också poesi och även där möter vi fåglar. Boken "Fogghelflora" beskrevs i Svenska Dagbladet som "träffsäker poesi om modet att leva".
Här nedan berättar Joar om hur det var att växa upp i Oxelösund, sitt förhållande till fåglar, om att skriva och drömmen om en båtmotor.
Joar Tiberg. Foto:Staffan Jofjell©
När var det du bodde i Oxelösund och hur var din uppväxt här? Var gick du i skolan och besökte du biblioteket?
Jag kom till Oxelösund som tvååring och bodde där tills jag flyttade hemifrån som 20-åring. Med ett kort uppehåll i systerstaden Luleå emellan. Jag gick i Ramdalsskolan. Biblioteket var jag ofta på som lite äldre, när jag var hemma på besök, mötte där för första gången viktiga tidskrifter som Lyrikvännen och Ord och Bild.
Har du några speciella Oxelösundsminnen?
Jag brukade går till havet, satt på nån sten när jag var ledsen. Många fina minnen av kalla vintrar med is i skärgården, och så åkte vi och köpte rökt böckling nere i fiskehamnen minns jag. Vad kan det rökeriet ha hetat, Söderströms...? Det känner alla gamla Oxelösundare till.
Besöker du din gamla hemstad någon gång?
Sen mina föräldrar sålde huset 1995 har jag inte varit dit, men många gånger tänkt att jag ska göra det. Jag åker nog ner en dag.
Hur kommer det sig att du började skriva och vad är drivkraften i ditt skrivande idag? Vad är roligast och tråkigast med att skriva?
Jag vet inte varför jag började skriva, det var nog nåt som inte gick att förstå på annat vis. Drivkrafter är svåra saker, men en viktig är ju att det är mitt yrke, som jag försörjer mig på.
Du skriver ju både poesi och barnböcker, hur skiljer sig arbetet åt de två emellan?
Inte särskilt mycket, inte alls egentligen.
I din bok tillsammans med Anna Bengtsson om fåglar ”Vad säger fågeln?” består din text av härmanden av fågelläten. Hur kom du på idén att göra en bok på det sättet?
Jag tycker om fågelläten, just för att de är språk men ändå inte språk. Det handlar om att leka med orden och bokstäverna och ljuden, att känna att språk är lek. Det tror jag fåglarna vet mycket om.
När började du själv intressera dig för fåglar och vad är det som gör dem så fascinerande tycker du?
Jag var ganska gammal, uppe i tjugoårsåldern. Fågeln vet allt om döden.
Du har ju nominerats till debutantpriset Slangbellan för din bilderbok tillsammans med Anna Höglund ”Månen blev rädd”. Hur känns det?
Det känns hedrande.
Prissumman är 30000 kronor, vad ska du göra för pengarna om du vinner?
Jag behöver så mycket, just nu skulle jag vilja ha en elmotor till roddbåten, så att jag kan ta mig fram ljudlöst och komma nära sjöfågeln i vår. De finns visst på Claes Ohlson.
I ”Månen blev rädd” möter vi månen som är rädd och ledsen och känner en inre tomhet och mörker. Den skiljer ju sig ganska mycket från övriga bilderböcker som ges ut, vad är det du vill att ett barn eller vuxen ska ta med sig efter att ha läst din bok?
Jag vet inte så noga. Men kanske att man kan vara glad och ledsen på samma gång, rädd och arg, att många känslor finns samtidigt. Att livet är sånt.
Boken handlar ju mycket om att ta in och bejaka sin ledsenhet och rädsla, att det är ok att vara nere, det är ju en ganska tung bok men med ljusglimtar och värme.
Tror du att det är en bok som man i efterhand kan behöva diskutera med vuxna och kamrater?
Jag tror säkert man kan tala om saker efteråt, det skulle vara roligt om det vore så.
Vad tycker dina egna barn om pappas böcker?
Vi hade roligt med fågelboken, speciellt jordugglan som är lite läskig, po do, po do, po do.
Du skriver ju även dikter. Vad är poesi för dig och hur är det att vara poet i dagens Sverige?
Det var lite för stora frågor. Jag vet inte vad poesi är. Men att vara poet är ganska jobbigt, för man är aldrig ledig.
Arbetar du med något nytt nu?
Just nu översätter jag en bok från norska, det ska vara klart till helgen. Den handlar om den skogsfinska kulturen i norra Värmland. När jag växte upp hade jag många finska kamrater i skolan, en del av deras föräldrar kunde knappt svenska, minns jag. Det fanns en stor finländsk förening i Oxelösund, många hade bastu. De arbetade på Järnverket som alla andra. Jag tror det där levde kvar i mig, och det har kommit upp nu när jag arbetat med den där romanen.
Text: Jonas Stål
