The Grateful Dead The Grateful Dead

Ibland förskjuts musik man har tyckt om till glömskans bakgård, i alla fall så händer det mig lite då och då. Men så plötsligt av någon anledning så stöter man på musiken igen och blir åter så där tagen som bara en låt eller en komposition kan göra en. Det senaste exemplet är jag dragit ut ur min egen glömska är Grateful Dead.

Namnet som rakt översatt till svenska blir ”tacksam död” hämtades ur en uppslagsbok av gitarristen och frontmannen Jerry Garcia. Bandet bildades 1965 och hör till de mest framträdande av 1960-talets San Fransisco-band tillsammans med Jefferson Airplane. Grateful Dead förknippas ofta med droger då de framträdde under författaren Ken Keyses ”acid tests” och även under LSD-festivalerna i Golden Gate Park.. Om detta kan man läsa om i bland annat Tom Wolfes bok ”Trippen”. 

”Live/dead” köpte jag under sent 1990-tal. Det här var när skivbutikerna gick bra och folk faktiskt gick och köpte sina skivor ute på stan och inte laddade hem allt och lite till. Nog är det så att den tiden var lite annorlunda mot idag, i och med att man köpte sin skiva, så tog man hem den varsamt och satte sig i soffan och spelade den medan man bläddrade nyfiket i konvolutet. Jag gör så här fortfarande, men jag tror vi blir färre och färre. Inget ont om det nya, jag älskar Spotify och har laddat en och annan skiva, men man tog sig nog mer tid till att lyssna tidigare och jagade inte lika hätskt efter det allra senaste och dess hitlåtar. För är det något man behöver när man drar på  ”Live/dead”, inspelad live i San Fransisco 1969, så är det tid, en konsert med bandet kunde vara mellan 3-4 timmar. Skivan har kallats för ”den bästa improviserade rocken någonsin”. 1969 bestod Grateful dead av: Jerry Garcia – lead guitar, sång ,Bob Weir – rhythm gitarr, sång, Ron "Pigpen" McKernan – keyboards, munspel, percussion, sång, Tom Constanten – keyboards, Phil Lesh – bas, sång, Bill Kreutzmann – trummor och Mickey Hart – trummor.

Inledningslåten ”Dark star” tog ursprungligen upp hela A-sidan (24 minuter) när den släpptes på vinyl 1970. Det är en fantastisk låt som växlar rytmer, stämningar och lägen och där Jerry Garcias gitarrspel har huvudrollen. Skivan är enligt min mening ett av Grateful Deads allra bästa album, kanske skulle man kunna säga att skivan är en slags smältdegel för det som var innan och det som komma skulle och just därför träffar helt rätt. Jag kan ha fel, kanske skulle inbitna fans, så kallade Deadheads, protestera. Men i alla fall, ”Live/dead” radar upp sköna låtar som till exempel den medryckande R&B-pulserande  ”Turn on your love light” eller den mörka gungande bluesen i ”Death don’t have no mercy”.

”Live/Dead” är bara en liten del av allt det som Grateful Dead spelat in, numera finns det också mängder med andra liveupptagningar med bandet, från 1968 och framåt. Så gillar du det du hör har du en hel värld att upptäcka som man brukar säga. Och som jag sa innan så finns det ett Grateful dead före och efter ”Live/dead”. Det tidigare är pyskadeliskt malande och färgsprakande i sina arrangemang medan det senare är lugnare, mer countryinspirerat och harmoniskt . Själv misstänker jag att jag för varje dag som går mer och mer närmar mig att bli ett riktigt Deadhead, och det gör mig inget.

På biblioteket kan du låna cd-boxen ”Trilogy” som innehåller ”Live/Dead”, men även de två skivor där efter, de mer countryinspirerade ”Workman’s dead” och ”American beauty”. Vi har även basisten Phil Lesh bok om sin tid med Grateful Dead, som jag kan rekommendera om du är intresserad av ett annorlunda musikerliv och ett band som skrivit in sig i Rock n roll hall of fame. Vill du se Grateful Dead ska du låna Music Box Biographical Collection’s DVD.

Text: Jonas Stål

Videoklipp med Grateful Dead från Woodstock 1969 (Youtube)

Källor: Bonniers rock lexikon, Wikipedia,  Searching for the sound av Phil Lesh.

 
Utökad sökning
Skapa användarnamn