Erik Lindegrens författarskap har äntligen dammats av då det i augusti i år är hundra år sedan han föddes i Luleå.
Lindegren skrev sitt genombrottsverk mannen utan väg under andra världskriget 1940 i en villa på Dalarö. Diktsamlingen kom att spegla en hel generations upplevelser och känslotillstånd under 1940-talet. Mannen utan väg författades då Lindegren genomgick en personlig kris med självmordet nära inpå samtidigt som det nazistiska barbariet spred sig som en löpeld över Europa. Olof Lagercrantz beskrev i en essä 1961 Erik Lindegren som motsatsernas man som stirrar mot sin läsare ”med en mumiekatts orörliga isögon” och mannen utan väg som ”ett slags mörkt evangelium om tidens vanmakt, ångest och desillusion”.
Mannen utan väg talade helt enkelt till den unga generation som upplevde andra världskriget yttre och inre fasor. En generation som tycktes stå på katastrofens rand, där apokalypsen var närstående. Det är här vi finner beröringspunkten för Lindegrens poesi 70 år senare. Världen idag är en annan men har ändå många likheter med Lindegrens 1940-tal. Katastrofen tycks aldrig långt ifrån vare sig i vårt medvetande eller rent fysiskt. Terrorismen och kriget mot den går i sitt eget ekorrhjul. Jorden verkar inte ha motståndskraft nog och har enbart under 2010 producerat naturkatastrofer som jordbävningen på Haiti och utanför Chile, askmolnet från Island, översvämningarna i Pakistan och skogsbränderna i Ryssland. Så, nog har Lindegrens civilisationskritiska diktverk sin plats i 2010-talet.
”masken kämpar för att komma ifrån sin förtrogne
och marionetten för att komma till vila
sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet
trött på att betrakta sammankrympta pupiller
lidandet slår rotlöst upp sitt vitmenade öga
blott för att krossas av barnens flyende fötter
men narren talar med åskan och den till döden
beredda flätar en taggtrådskrans i sitt hår
och ser hjärtat sjunka tungt som en sten
till en blodig och sällsamt värmande förtvivlan”
(ur mannen utan väg dikt VI)
Mannen utan väg är en strikt uppbyggd dikt utefter sonettens form men som i sitt språk och sina metaforer egentligen spretar åt alla håll. Bildspråket är likt sprängstoff . Vännen och svågern Artur Lundkvist beskrev Lindegren som ”en det lyriska medvetandets dynamitard och söndersprängare”. Leker vi vidare med den tanken så är det Lindgren som kastar in dynamiten och ur explosionen kommer 40 sprängda sonetter, och ur krutröken stiger de storslaget rakt upp i dikthimlen. Här samsas motsättningarna och det oförståeliga om utrymme. Jordnära är det inte förutom i sin närhet till just tidens katastrofala samtidskänsla.
Jag läste Lindegren för första gången för många år sedan, då som en intressant samtidsröst för 40-talet. Efter omläsning griper de 40 dikternas dödsbringande men även livfulla känsla tag i mig än en gång. De kan allt för enkelt appliceras på min egen samtid. Det är vackert och obehagligt på samma gång.
”[vi] väntar på befrielsens vingslag över vårt huvud
på förnedringens slut och vårt eget liv
(ur mannen utan väg dikt XXIX)
Erik Lindegren skrev efter mannen utan väg även Sviter, Deviser och Vinteroffer. Men det är dikterna från ångestens år 1940 som har blivit tidens arv.
Text: Jonas Stål
Källor:
Erik Lindegren ”Dikter” 1984
Bo Gustavsson ”Den orfiske Erik Lindegren” Tidningen Kulturen 2010
Olof Lagercrantz ”Svenska lyriker” 1961
”Den svenska litteraturen: modernister och arbetardiktare vol 5" 1989
Artur Lundkvist ”Vandring bland böcker” 1985
Wikipedia
