"Det är min stora upprättelse ni anordnat så fint. Hör ni det, era smygrunkare! Hör ni det!...Den här avrättningen kommer att slunga sitt ljus över hela mitt liv! Den blir min kröning!"(Johan Alfred Andersson Ander talar till fängelseprästen i Joakims Forsbergs roman Liv för liv)
I år är det hundra år sedan det sista dödsstraffet verkställdes i Sverige. Det var rånmördaren Johan Alfred Andersson Ander som med hjälp av giljotinen fick möta döden enligt devisen "liv för liv". Det var första och sista gången den från Frankrike införskaffade giljotinen kom i bruk. Men att Ander hamnade med huvudet före under fallbilan tog sig sin början en januarimorgon i Stockholm 1910. Det var denna morgon som Ander klev in genom dörren till växelkontoret på Malmtorgsgatan 3 och slog ihjäl den 22-åriga kassörskan Viktoria Hellsten och kom över en summa på nästan 6000 kronor, närmare 290 000 kronor omvandlat till dagens värde.
På växelkontoret hade Ander tagit fram ett besman och slagit kassörskan över huvudet, ett slag som enligt åklagaren var menat att döda. Ett besman är en handhållen hävstångsvåg liknande en träpåk med en tyngd på ena änden. Han roffade åt sig de kontanter han kunde hitta och lämnade kontoret med den döende kassörskan på golvet. Från växelkontoret begav sig Ander till sitt hotellrum. Där lämnade han bytet i en väska med en del andra papper och ägodelar. Han betalade sitt hotellrum och begav sig tillsammans med sin fru till Vaxholm, närmare bestämt till sitt föräldrahem. Efter ett grundligt detektivarbete av Stockholmspolisen kom man snabbt Ander på spåren. Vittnen hade observerat och lagt märke till honom på grund av hans nervösa beteende innan och efter mordet samt hans karaktäristiska utseende med en stor vårtliknande utväxt på ena kinden. Med hjälp av vittnesmålen fann polisen mordvapnet, väskan med pengarna och tillflyktsorten i Vaxholm. Ander hade lämnat flera klumpiga spår efter sig som var enkla för polisen att följa. Han greps senare i föräldrahemmet och satt sedan i en cell på Långholmen till sin dödsdag.
Johan Alfred Andersson Ander var straffad sedan tidigare för mindre förseelser som till exempel inbrott, och hade sen tidigare lärt känna fängelseväggarna på Långholmen. Han var en alkoholiserad före detta kypare och källarmästare som misshandlade sin fru och levde på sin omgivning. Ander beskrevs som kallblodig, känslokall och motsträvig. Mordet var brutalt och i förhören visade han aldrig någon ånger eller närmade sig ett erkännande. Istället skyllde han allt på en rad fiktiva personer som ville sätta dit honom, trots att polisen överbevisat honom.
"God morgon, mina herrar!", ska Ander ha utropat när han fördes ut på fängelsegården på Långholmen den 23 november 1910 där tolv vittnen och bödeln själv, A.G. Dalman, väntade. Innan Ander fördes upp på svängbrädan till giljotinen bad han om att få säga några sista ord, vilket nekades av Dalman. Så skiljdes huvudet från kroppen. Vad Ander ville säga får vi aldrig veta. Kanske ville han skicka en sista hälsning, erkänna sin skuld eller fördöma sin bödel. För Dalman blev Ander den sjätte och sista avrättningen efter en 25-årig karriär i yrket. Dödsstraffet avskaffades 11 år senare den 11 juni 1921. Nu när vi kan fira att Sverige som nation stått utan verkställt dödsstraff i hundra år, går tankarna till en stackars kassörska och hennes baneman.
Vill man läsa mer om Ander och mordet på växelkontoret rekommenderar jag Joakim Forsbergs välskrivna och gripande skildring av förloppet i romanen Liv för liv. Här möter vi Ander själv dagen innan avrättningen, åklagare G. Lidberg och bödeln A.G. Dalman. I böckerna Svenska mord av Jan-Öjvind Swahn och Att dömas till döden av Jonny Ambrius finns kapitel som behandlar Ander, Dalman och den sista avrättningen. Om giljotinen har Albert Camus skrivit i sin idéskrift Tankar om giljotinen.
Text: Jonas Stål
Källor: Joakim Forsberg: Liv för liv (2005) Jan-Öjvind Swahn: Svenska mord (2003) Jonny Ambrius: Att dömas till döden (1996 Wikipedia Historia.se
Johan Alfred Andersson Ander – den siste att avrättas i Sverige.
